Tack och Grattis bästa Martin!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Resor

I had a short presentation this week about my exchange year to Japan, which left me filled with nostalgic feelings.

Studying abroad was one of the greatest things I've done, and I am starting to see how my life is connected to that event, even now, years after coming back to Sweden.

It is and will always be such a important thing in my life, and I am eternally grateful for having the chance to go.

For those of you who would like to see more of my year; I have a entire blog where I wrote during the year, http://tacticalmikuru.blogspot.se/

Likes

Comments

I have cried an considerable amount these last days, for reasons both unknown to me. I always try to surpress those feelings, but as my heart feels lighter afterwards, why do I feel shame too, I wondered. Why do I feel embarassed when I cry? It is the best thing in the world to let out feelings, so the heart doesn't build heavier. That's why I put gold on my tears, because that's what they are.

Likes

Comments

Livet, Movies, Allt, Thoughts

This will be in swedish - use the google translate tool on the left if you'd please:)

Efter att ha sett Dramatenchefen Eirik Stubø iscensättning av de grekiska klassikerna av Sofokles tragiska pjäs Oidipus/Antigone känner jag mig ledsen, och inte på grund utav den katharsis man egentligen ska känna, utan ledsen som i besviken. Besviken på hur rent utav tråkig och illa iscensatt den här versionen, tolkningen, av den hyllade, tidslösa tragedin är.

Dramaten är ändå känd för att hålla en viss standard och en viss traditionell klass, till skillnad från andra teatrar som är friare i sina moderna tolkningar (Ex. Stadsteatern). Jag har inget emot modern teater, liksom modern konst, för att det går att uppskatta om det är bra gjort. Dramatens Anna Karenina var en riktigt välgjord och mycket bra samt balanserad 'modern' teater på en klassiker, men Oidipus var inte det denna gång.

För det första så var det smaklöst visuellt.
Scenen var ynkligt tom på rekvisita med endast ett par deprimerade minimalistiska stolar, och det fanns inte ett klädplagg som inte gjorde mig spyfärdig. Vad har hänt med att man går till teatrar för att se konst och vackra ting, inte kläder handlade från ICA maxi?

För det andra så uttnyttjade de inte scenen tillräckligt. Det finns hur många sätt som helst man hade kunnat förmedla känslor genom användandet av mer rekvisita eller iallafall ljustekniker. Enda gången de tog nytta av dessa medel var exempelvis vid Antigones död, då hon sänktes ner under golvet. Men tyvärr så förstördes den egentligen sorgliga scenen av opassande rockmusik, ett elgitarrsolo? Hur tänkte man där? Höll på skratta av absurditet.

För det tredje så betalar jag inte för att se skådespelare läsa upp Oidipus handlingens wikipediasida med röster som till största del saknade känslor. Det var verkligen NOLL skådespeleri, utan bara berättande. Förvisso är det så det ska vara traditionellt sätt, men man blev snabbt uttråkad då även det visuella som sagt fallerade. Vad är det med modern teater och att halva rollsättarna sitter stilla på stolar och håller tyst majoriteten av pjäsen? Det blir bara ett meningslöst försök till att låtsas vara 'djup'. Jag betalar inte för att se folk chilla i stolar tysta som i graven, då borde Dramaten betala mig för att jag sitter och inte buar i min läktare.

En positiv sak då: Den följde iallafall handlingen och skådespelarnas röster var fina. :)

Tråkigt att jag inte uppskattade den så var tvungen att dela med mig av min åsikt men hoppas att Kungliga Operan har bättre pjäser för det är dit jag ska gå istället!❤ Puss!

Verkligen så fint där inne dock! Älskar. ❤

Likes

Comments

Poems

It's in nights like these
With solitude as my closest friend
That I wonder if true love exists
And if it will some-day find me

My bedsheets turn blue with blood
As the moonlight lays through my window
And I hear the loudest silence
Roughly clench my velvet heart

I fall asleep in a dream of silk
Where the night falls when morning comes
Where the moon can always love the sun
And the sun can always be by her side

Only in the dream the hope can be real.
Only in the dream true love can exist.

20/01/2018

Likes

Comments

Poems

Från dalar, kullar och fjärran länder

Anländer de med tomma händer

Redo att styra sitt ödes skepp

Genom fördomens stormar


Som kvinna inser jag att jag ej kan göra allt

Det trycker tungt på mig från ovan

Känner mig mycket mindre än jag är

Begränsad, fängslad av det stora


Att bli fri från mina kedjor, men till vilket pris?

När man inga pengar har

blir mitt hopp ovärderligt

endast min vilja kvar jag har.


I min ryggsäck finns det framtid

För vi som genom historien bär den

Hittar alltid hem fast med nya ansikten

Men med samma glimt i ögat.


Vänd helvetet till himmel

Hjälper jag mig själv upp.

Värm mig liksom solen värmer kalla hav

Dyker djupt ner i drömmarnas stad


Stephanie Arenander 15/01/2018

Likes

Comments

Movies

The Wind Rises - A Studio Ghibli production - Directed by Hayao Miyazaki

I was surprised to see that I had not watched The wind rises, perhaps such a long time ago that my memory fails me, nevertheless I'm glad I yet again discovered it.

The story is eloquently detailed, yet describes the time inside like a natural flow connecting each event to the other skillfully. The main focus is the protagonists, based on a true person, the pacifistic Jiro Horikoshi and his passion for the technical design of airplanes. This is all happening pre-worldwar II, and gives insight in one of the japanese individuals perspective of WWII. The terror of war is always near in the back with a dark presence, but since the movie revolves around Horikoshi, I would not recommend watching it for historical purposes only. Although it is worth noting that the history of Japan is clearly and extremely well framed in this movie, as we experience the great earthquake of Tokyo and the pre-war economical crisis.

The music and scenery in the movie is beyond beautiful, everything closes up in harmony together and I can literally hear my soul rejoice just by watching. You could pause anywhere in the movie and that would be a piece of art, ready to be printed out and hanged in nearest gallery.

The romance that appears in The Wind Rises is simple yet overwhelming, Horikoshi passion is not only limited to airplanes, and gives the movie another side, thus depth. Miyazaki combined two completely different stories (the novel The Wind Rises and it's own biographic motion picture of Horikoshi) in such an incredible way.

TL;DR = Just watch it!

Likes

Comments